Headbang

I helgen har jag lekt rockbrud. Jag har vart och lyssnat på progressiv metal live i form av Dream Theater, bandet som min framtida sambo närmast lever för. Och självklart så köpte snälla Linda biljetter till just denna konsert då vederbörande fyllde år för ungefär en månad sen.

De som känner mig, både i riktiga livet och via bloggen vet säkert att jag är poppare in i underkläderna och en ganska kritisk person då det kommer till musik i andra genrer. Kände nu dock att jag var tvungen att ge det en chans. Man ska inte dömma förrens man upplevt.

Vår metal/rock-kväll innehöll fyra liveakter och tusentals åskådare i innerbyns största konsertlokal. Kvällen till ära bar jag nitbälte, svarta kläder och svartare smink än vanligt (såklart!!), och jag ska erkänna att jag hade väldigt kul. Det jag mest tar med mig av kvällen var nog den underbara rösten från Opeth-sångaren som imponerade på mig. Växlingen mellan att låta som en svärmorsdröm och en likätande grottmänniska fascinerade mig. Dream Theater stod ju inte helt oväntat för kvalité som inte kunde jämföras med kvällens tidigare akter. De var 80-tal in i benmärgen och säkra på sina grejjer. De låååånga gitarrsolona fick mig dock att tappa intresset lite emellanåt det skall erkännas. Inte helt oväntat det heller =)

Nu måste jag nog snart boka biljetter till Lars Winnerbäcks nästa konsert så jag känner att jag åter igen står stabilt på min musikmark!

Nedan; Dream Theater + min galning.