Ett inlägg för ointressant för att läsas

När det regnar får man automatiskt mycket tid att sitta inne o inte göra något vettigt. Jag väljer att inte spela tvspel eller baka bröd, jag är inte sån. Blir mer att jag fastnar i tankeverksamhet och allmänt filosoferande.

Satt och läste igenom lite av gamla blogginlägg idag. Jag har bloggat i ca 4 år nu. Ganska sjukt egentligen, men intressant för min egen del om inte annat att gå tillbaka o se vad som har hänt. Jag liknar mitt liv de senaste åren som en tillvaro i en stor ek. Antingen så sitter jag allra högst upp i trädkronan och dinglar med fötterna och anser mig må 10 gånger bättre än alla andra. Det är där uppe i den friska vinden som lyckan är det som genomsyrar alla handlingar och beslut. Men så kommer ju de perioder då jag fallit ner från de bladbeklädda grenarna och ligger hårt intill marken istället. Inga grenar som tar emot mig påvägen, ingen som finns där nere för att dämpa fallet. Det innebär att jag varit med om ett fall från hög höjd, inte bara en gång utan flera. Jag blir gärna liggande en period innan jag kan få krafterna tillbaka för att kunna resa mig. Jag får lite ont i hjärtat av att tänka på de där gångerna då man stått där på marken för att nå dom nedersta grenarna utan att lyckas. Med tiden klarar man det, kanske för att man bara gett sig den på att klara det, eller för att man haft underbara vänner som hjälpt en med att lyfta.

Få gånger kan jag säga att jag suttit på lagom hög nivå, de mellersta grenarna verkar inte vara något för mig. Varken vid fall eller påvägen upp mot toppen. I just denna stund, idag, sitter jag nästan ända uppe i det där förbannade trädet igen. Jag vet att jag är på väg upp mot kronan, men medvetet så är det som jag knäcker de sista grenarna för att inte kunna nå ända upp. De känns lite klenare för varje gång jag klättrar. Det är ingen annan som bryter av dom. Bara jag själv. Rädd för fallet, rädd för smärtan det kan innebära att nå den kalla marken ytterligare en gång.