Elevator love letter

Ikväll har jag haft lite av ett Greys anatomy-maraton. Eftersom jag inte haft svensk tv har jag missat hela sista säsongen som jag på senare tid ägnat mina kvällar åt. Jag börjar nu känna frustration. Inte många avsnitt kvar. Ikväll såg jag två av de bästa avsnitten jag sett under de 5 säsongerna. Hjärtat sved och tårarna bokstavligt sprutade ut. Är det normalt att en serie väcker så mycket känslor? Kalla mig töntig, men jag tror den där serien gör mig till en lyckligare människa. Tur att jag inte är den enda tönten här i världen :)

It doesn't matter how tough we are.
Trauma always leaves a scar.
It follows us home, it changes our lives.
Trauma messes everybody up.
But, maybe that's the point. All the pain and the fear and the crap. maybe going through all that is what keeps us moving forward.
It's what pushes us. Maybe we have to get a little messed up.
Before we can step up