Idag hade jag min sista dag med bedömning av studenterna jag gått med i sju veckor. Jag oroade mig ganska mycket i början av denna veckan över slutevalueringarna och det slutliga
Godkänd eller
Ikke godkänd. Kom på mig själv med att inte kunna somna om kvällarna och vara på halvdåligt humör.
För någon dag tillbaka fick jag ett telefonsamtal med ett väldigt tragiskt besked. Händelsen som inträffat fick mig att sätta ting i perspektiv. Mina möten med studenterna var ju inget att oroa sig över. Det hade ju faktiskt ingen betydelse alls helt plötsligt.
Jag har nu befunnit mig lite i en dvala sedan dess. Blandning av sorg, tomheten, ilska och att inte känns någonting alls. Jag vet helt enkelt inte hur jag ska sörja. Jag väljer nog att bara inte klaga över mitt liv. Jag har det bra och jag inte bekymmer som är värda att nämnas eller gå runt och sura över. Jag ska påminna mig om detta, varje dag. Jämt!