Tack bloggen!

Med respekt för denna minneskälla, denna dagbok och blogg så skriver jag nu ett avslutande inlägg.
Här händer det inget längre, mitt behov finns inte längre och andra sociala medier har fått ta över informationsflödet från mitt liv.

Låt bloggen få vila i fred!

En av alla måndagar

Jag sitter på bussen mellan Göteborg och Oslo, såklart! Räknat ut att det nu är 91 dagar till jag slutar resa över gränsen. Jag längtar så oerhört. Jag ser fram emot att ha Sverige som mitt land igen och ha mina kära nära. Tror det börjar ordna sig med boende nu också. Jag o Magnus under samma tak, två starka viljor under samma tak, det kommer bli högst spännande, inga tvivel!

Innan de 91 dagarna har gått ska jag hinna med att se VM i teamåkning, åka till Spanien med Lill Ingrid, gå på balett-föreställning på norska operan, ha avtackningsfest på jobbet, resa till Paris med Magnus + tömma o flytta lägenheten.

91 dagar borde gå fort..

Tak över huvudet?

Jaha, då var det det här med bostad då.
Göteborg har ju inte den mest tillgängliga bostadsmarknaden i Sveriges land. Magnus bor nu tillfälligt på 37 kvm efter att hans tidigare lägenhet brann ner till ingenting. Han kommer troligtvis bli utkickad ur denna lagom till sommaren, och lagom till att jag kommer ner. Men vad händer då?

Att få tag på en hyresrätt verkar ju långt ifrån lätt och bostadsrätterna når ju fantasihöjder i pris.
Men vi kollar runt, Magnus går på visningar och förhandlar med bank och föräldrar och vi har något att utgå ifrån, men ack, dessa priser, dessa priser.

Därför ber jag er där ute...har ni kontakter? Har ni någon möjlighet att hjälpa oss få tak över huvudet till sommaren? Jag är osäker på hur glad min mamma blir om jag flyttar hem till henne igen...

Dagarna går långsamt

Jag har mentalt redan flyttat, men det återstår över 3 månader i verkligheten. 3 månader med uppsägningar på alla håll och kanter, myndigheter som skall svara på mina mail, slutfakturor som skall komma till riktig adress, försäljning av möbler, rensning, kastning, städning osv osv. I tillägg skall jag jobba 100% på sjukhuset med tankarna att jag snart skall sluta. Försöker njuta av sista tiden och jag gör det i stor grad. Mina underbara kollegor är så snälla mot mig och säger så fina saker, all ros går rakt in i hjärtat. Annars går mycket tid till att längta, sakna och drömma. I tillägg så öppnades möjligheterna att söka högskola igår, nu har jag en månad på mig att bestämma vart jag ska söka. Tror knappast det kommer bli några problem, mina dagar är längre än vad de någonsin vart förr.

Jag kommer bli 27 år i Paris <3

Beslut taget

Fick en kommentar om att äkta kärlek överlever distans. Jag vet inte om jag tror på det, jag har inte fått ge kärleken en äkta chans, distansen tär mer än vad den stärker just nu. Känns som det är tungt att vara kär, det gör ont i bröstet varje gång jag släcker ner Skype för kvällen. Hur länge orkar man sådant om man inte ser ett slut på det? Ger man inte upp tillslut för att gå den enkla vägen i smärtan?

Nu ser vi slutet. Nu gör det inte ont i bröstet när jag stänger ner samtalen på Skype. Nu längtar jag till framtiden, i juli flyttar jag till Sverige. Det får gå hur som helst, men nu ger vi kärleken en äkta chans och finner ut om det ska vara han och jag.

i beslutsamhetens tid

Jag känner att framtiden kommer närmare för varje dag. Framtiden ligger i Sverige. Men när är det dags? Jag kan inte tänka förnuftigt. Följa hjärta eller hjärna? Klarar jag att kombinera?

I mina tankar ligger studier. Jag börjar bli redo att sätta mig i skolbänken igen, ja till och med lite motiverad. Men då ligger ännu fler val. Satsa på höst- eller vårtermin? Kommer jag ens in? Kommer jag klara det?

Borde jag bli kvar här o kamma in mer sparpengar innan jag tar steget?

Hur länge klarar kärleken distans?

Så många frågor, så få svar...